month.link }}” />

Dagens Outfit - HM & KENZO!

 
 
Hello Citycatbabes!
Den här gången fick jag för första gången på alla år möjlighet att shoppa en designkollektion direkt när den släpptes. Jag har aldrig kommit in på HM:s sida i tid förut. Minns att jag försökte i timmar både när det var Matthew Williamson; Lanvin, Sonia Rykiel och Balmain. Så när jag kom in trodde jag att allt var slut som vanligt. Men sen insåg jag plötsligt att det mesta fanns kvar (inte så konstigt, det var ju bara minuter sen släppet men jag fattade ändå inte, ha, ha). Jag slog till på både byxor och tröja i tigerrandigt och en halsduk. Allt i 100% ull, underbart! Nu kan jag gå runt som den ulliga, gulliga tiger jag vet att jag är innerst inne! ;)
Köpte ni någonting från HM X KENZO?
Citycatkisses!
 
 
Top and pants/ HM X KENZO. Boots/Christian Louboutin. Bag/ Monki. Ring/ Kenneth Jay Lane. Earcuff/Asos.
 
 
 
 
 
 
• Kategori: OutfitsTaggar: Christian Louboutin, Göteborg, KENZO, Modeblogg, dagens outfit, kenzo hm; • Kommentarer (1)

Sponsrad Video: Finns Det Några Snälla Barn Här?

 
Hello Citycatbabes!
Ägna 40 sekunder av din dag till att se den här videon så kan du göra skillnad för utsatta barn!
 
Under två års tid arbetade jag på Göteborgs Universitet med ett forskningsprojekt för kvinnor och barn som utsätts för våld i hemmet. Ni kanske minns att jag blev mycket påverkad av mitt arbete och fastän det nu har gått några år så kan jag ibland fortfarande må väldigt dåligt när jag tänker på vad jag vet pågår bakom stängda dörrar.
Jag lyssnade på hundratals kvinnor som berättade om de övergrepp som de och framför allt deras barn blivit utsatta för och det kommer att finnas med mig hela livet. Vissa meningar har för alltid etsats fast i mitt huvud. Jag kan inte ens skriva den här texten utan att tårarna börjar trilla. Jag klarar inte heller längre av att se tv-serier som tex. Game of Thrones där kvinnor och barn utsätts för övergrepp. För mig är det nämligen inte overkligt och fantasi. Jag vet att det pågår på riktigt, mycket oftare och närmare oss än vi tror och ibland med en grymhet som långt överträffar dikten. 
Oftast vill jag hålla en lättsam ton och bjuda på många glada skratt med mina bloggposter. Men det är svårt att hitta en lättsam infallsvinkel på det här och jag vill väldigt gärna bidra till den här kampanjen eftersom det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Utifrån de berättelser som jag fick lyssna på upplevde jag att just jul var den tid då barnen hade det som värst. Julen, som ska vara barnens högtid. Det känns bra att jag har bidragit till forskningen genom mitt arbete och förhoppningsvis en ljusare framtid för dessa utsatta kvinnor och barn. Men jag skulle så gärna vilja göra mer. Med ICA och Childhood kan vi alla göra något för våra utsatta barn.

Childhood är en organisation som hjälper utsatta barn både i Sverige och i världen. Tillsammans kan vi hjälpa dem i deras viktiga arbete. Där det inte finns några snälla vuxna, där vill Childhood finnas. 

Så kan du bidra: 
När du köper utvalda varor hos ICA i jul är du med och bidrar till att barn får det bättre. Du kan välja mellan olika varor som saffran, plommontomater, packad potatis, morötter och kyckling. Om du vill kan du även skänka din bonuscheck till Childhood.
Många av oss kommer säkert att baka med saffran den här julen och stolt posta en bild på Instagram. Gör du det kan du också bidra till en ljusare framtid. Ta en en bild på ditt saffransbak och publicera den på Instagram med taggen #merdegtillungarna, så skänker ICA 25 kronor till Childhood för varje bild upp till 50 000 kronor.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Citycatkisses!

 

I samarbete med ICA & Childhood.

 
 
 
• Kategori: Barn & FamiljTaggar: #merdegtillungarna, Baka, Barn, Childhood, ICA, Jul, Saffran; • Kommentarer (0)

Måndagsmotivation!

 
Dags att räkna ner och peppa upp!
10...
 
9...
 
8...
 7...
 
6...
 
5...
 
4...
 
 3...
 
2...
 
1...
 
0!
 
Hello Fitness babes!
Har ni någonsin såna där dagar då minsta lilla grej, som till exempel att gå till affären, blir en ansträngning likt att bestiga Mount Everest. Undrar om det är sista tidens brist på träning som gör att jag går ifrån Ica som ett svettigt, darrande löv, fullkomligt slut på krafter? Det brukar vara mysigt att ta med Stampe till affären. Strosa runt, köpa lite gott och titta på lite grejer. Kanske plocka upp någon mode eller inredningstidning. Inte idag inte.
Nej, först skulle jag hämta ut ett paket och av någon anledning var det sjukt mycket folk. Jag tar en nummerlapp och väntar och lyckas vara i vägen precis hela tiden. Folk ramlar och snubblar över vagnen vart jag än står och ger mig sura blickar medan Stampe gnäller högljutt att han "inte vill hämta post mamma" med en häpnadsväckande gäll röst. Jag var tvungen att kolla där ett tag att han verkligen inte hade en megafon med sig, men, det hade han inte.
Så ropar de äntligen upp mitt nummer och jag blir ungefär lika glad som om jag vunnit på Lotto. Men då inser jag att jag aldrig tog nummerlappen ur maskinen. Den har jag så vänligt, ovetande, gett till någon annan. Det är bara att börja om. När det väl är min tur igen (Bingo!) tappar jag plånboken på golvet, mössan ramlar ner för ögonen och jag kan inte minnas koden jag fick i smset. Så jag får leta efter mobilen i en jacka som plötsligt innehåller minst 35 olika fickor medan alla runt omkring suckar och stampar irriterat med fötterna. Inklusive Stampe himself. När jag äntligen hittar mobilen är den död. Jaha, nehej, inget paket då, men ja, ja. Stampe är i alla fall nöjd.
Jag går till självscanningen och även där är det kö bara för att få min lilla scanner. Eftersom det är minusgrader och isvind från Sibirien ute har jag på mig termobyxor och dunjacka, men efter 30 minuter i affären börjar det kännas som om jag går runt med en bastu-tunna runt kroppen. Glad i hågen, svettig om ryggen och med scanner i hand fortsätter jag mot ingången där Stampe plötsligt vrålar "stanna mamma, stanna" med desperation i rösten. Så jag stannar och blockerar på så vis ca 200 pers från att storma in i butiken. Det visar sig att Stampes vrål inte hade någon som helst mening utan det var bara något han kände för att skrika just då. Men mannen bakom mig får anledning att basonera ut, "nu rullar vi på här ja, så att andra kan handla också". Japp, bra start.
Någon meter till in i affären, måste Stampe ha en banan, han har aldrig behövt en banan så mycket som just nu, tydligen. Han får en banan. 3 minuter senare är det mesta av banen utsmetat på overallen och halsduken. Jag går nu runt med ett ovanligt smutsigt barn men försöker se glad ut ändå.
Jag unnar mig att köpa en ask färska blåbär som jag tycker är så gott. Jag handlar mjölk, yoghurt, bröd, ost och smoothies till Stampe och blir varmare och varmare. Smärtan bestämmer sig för att stegras några grader just då och där och jag känner att jag måste ut, måste hem och ta smärtstillande. Stampe har fått för sig att han vill köpa en bil så han upprepar med förvånansvärd uthållighet "köpa bil mamma, köpa biiiiil" med en röst som är genomträngde hög och gnälligare än gångjärnen på en gammal ladugårdsdörr.
När jag äntligen står vid utcheckningen hittar jag inte plånboken. Jag letar och letar och kön bakom mig växer och växer. Stampe vrålar om sin bil, högre och högre. Efter att återigen har gått igenom alla 35 fickor på jackan inser jag att jag måste ha lagt den i själva matkassen. Så jag börjar gräva runt i den i panik, varpå blåbärsasken öppnar sig och alla blåbären spills ut bland tunga mjölk och yoghurtkartonger. Jag hittar ändå inte den j...la plånboken.
Jag ser i ögonvrån hur kassörskan står med korsade armar, studerar mig med avmätt blick och skakar på huvudet. Jag får avbryta mitt köp och ställa mig åt sidan för att inte riskera att bli nerklubbad av de stressade kunderna bakom. Eller kassörskan. Återigen letar jag igenom hela vagnen, hela jackan, Stampes jacka (jag vet att den inte är där, men är man desperat så är man). Allt medan kön roar sig med att titta på.
Mitt långa hår har fastnat i i min jackan på något vis, så jag kan inte böja mig framåt riktigt. I ren frustration tar jag tag och drar till allt vad jag kan för att få loss det. Och det får jag, bara det att det inte kommer att gå att sätta tillbaka igen. Jag hoppas att ingen ser när jag lite obemärkt lägger ner min hårtofs bland de krossade blåbären i kassen och sväljer en tår.
Tillslut hittar jag den, den har glidit ner bakom en pappskiva i kassen! (Oddsen för det?) Jag har en sån där stor, återanvändbar med pappskivor på sidorna. Högröd i ansiktet med svetten rinnande ner för pannan och det hår som finns kvar klistrat mot pannan lyckas jag äntligen betala och gå ut. När jag kommer hem har jag så ont att jag ser stjärnor. Jag letar efter en tablett och det är bara en enda kvar i paketet. (Måste till Apoteket också, vad kul). Sjävklart tappar jag den på golvet och hör den studsa iväg. Jag spenderar sedan ca 20 minuter med att krypa runt på golvet i jakt på min medicin. Som tur är hittar jag den och sen kan jag slappna av, nähä, inte. Först måste jag skölja alla varor under kranen en och en för att få bort blåbärsmoset. Hur kan en sån liten sak som att handla göra att man blir helt slut? Så, medan andra tränar för okra springa Stockholm maraton, så får jag helt enkelt träna för att orka handla på Ica! Så var det med det. Nu har jag i alla fall skaffat mig ett mål för min träning. ;)
Citycatkisses!
 
 
Bilder: Tumblr.com